Idag har jag haft en liten låg dag. Nu så här i efterhand så var det nog redan så innan jag kom på jobbet idag. När morfar ringde idag fick jag kämpa för att inte börja grina, varför kan man undra? Han är ju inte någon som jag brukar prata med varje dag i vanliga fall. Hade först utbildning på jobbet, så kom in på kvällspasset när det redan hade pågått i 2 timmar, så fick ingen riktig koll på hur läget var. När vi satt och åt vid 19 så frågade min kollega och handledare hur jag mådde egentligen, för jag var inte samma glada människa som de första dagarna. Då brast det och jag började tokgrina, har ingen aning om vad allt kom ifrån. Känslan var ungefär densamma som när jag var liten och sov hos Vicki och fick hemlängtan, men då fanns Nettan där som tröstade, nu fanns det ingen Nettan där. Sa som det var att det absolut inte var som jag hade tänkt mig och att bara ville att sommaren skulle vara slut så att jag får åka hem. Och att jag inte känner mig hemma med avdelningen och allt nytt plus att inskolningen har blivit så hattig en dag här sen utbildning och sen en dag inskolning igen. Så jag bad om iallafall 1 veckas inskolning till men helst 2. Så Martina skulle prata med chefen imorgon (eftersom jag har utbildning). Och skulle det vara så att det inte går, så skulle jag tro att jag är fri att åka härifrån. Men förhoppningsvis så löser det sig och jag trivs på avdelningen.