Jag kommer inte ihåg att jag var såhär sne i ansiktet när jag hade ansiktsförlamningen. Men om man tittar på bilderna så ser man att ena halvan av ansiktet är helt dött. Det är synd att jag vänder bort huvudet på nästan alla kort, för det skulle vara kul att se hur det såg ut i naturliga situationer också.

Något som också skulle vara roligt är att läsa min journal och se vad de skrev, för det enda jag minns är att jag var på akuten en kväll för vi trodde att jag hade öroninflammation då jag hade ont i örat. Sen så gick jag till skolan dagen efter och skulle redovisa och kände att jag sluddrade lite, sen hade vi utvecklingssamtal och mamma sa åt mig att prata riktigt för hon trodde att jag gjorde till mig. Sen tror jag att vi for upp på sjukhuset, men vad som händer där vet jag inte riktigt förutom att jag kom hem med en lapp för ögat och ögonfransarna tog i och att jag somnade grinandes i pappas säng den natten.

Dagen efter for vi upp på sjukhuset igen där de gjorde en lumbalpunktion, de stack in nålen en gång, den var för kort, fick sticka in en ny (jag tappade känseln i benen), jag grinade som en tok och pappas skjorta blev blöt. Sen så skulle jag ligga still någon timme innan jag fick åka hem, och på TV:n fanns det bara 1,2 och 4:an, så det var bara skit att se på. Sen for vi hem och jag kommer ihåg att det gjorde svinigt ont i ryggen så fort det blev ett gupp, så pappa fick köra som en riktig snigel över guppet som var vid skönsmons skola. Men vad provet sa och så det har jag ingen aning om.