Tårar rinner hoppet försvinner
Imorgon är jag själv hemma typ hela dagen, har ju inga kompisar kvar i den här stan (om jag ens hade några före). Vilket vore ett utmärkt tillfälle för mig att plugga men eftersom jag har sån ångest så kommer inget att fastna och jag blir bara frustrerad. Man kan ju undra hur jag kommer att må veckan innan den stora tentan. Sen så får jag ännu mer ångest av alla som säger åh gud det här kan jag ju redan och jag måste ju få bättre än ett E för så dålig vill man ju inte vara. TACK FÖR DET!
Samma med pappa på burk
Jag var inget ljus iskolan, det värsta jag visste var prov, det tycker jag ännu idag, och vi skriver ett stort prov som är våran certifiering var tredje år, ska skrivas ett nu om någon månad, och vi skriver ett prov varje år som handlar om säkerheten i och omkring järnvägen, de föreskrifter som styr våran arbetsvardag. De första arbetsåren gruvade jag mig så förbenat att jag knappt sov eller åt inför proven, idag har jag en mer distans till saker och ting. Jag vet att jag inte blir hängd om jag skulle missa ett prov, jag vet att det är många som missar proven. Och ingen ser ner på dem för det, jag tror det största problemet vi gör är att vi ställer för stora krav på oss själva!
I min värld är alla människor lika mycket värda, vare sig det är överklasstanten från Haga i 4 miljonersvillan eller uteliggaren som nattetid står utanför utblåset till ett garage för att få lite värme. Alla är lika mycket värda, ingen är värdelös, det är just den insikten som format mitt politiska intresse.
Och vare sig du blir professor i något eller undersköterska, butiksbiträde, läkare eller sopåkare så har du samma värde för mig, och du kommer alltid att vara min Jessica :)
Och du, om vill du hänga med på bio, så kan du gå med oss och skit i föräldrarna;) gäller bara att du går på rätt sida om oss;)
